Hur kommer det sig att jag hamnade i träningsbranchen?!
Ja var börjar jag…
Vi får nog ta det från första början, jag ska korta ner det så mycket det går jag lovar.
Jag växte upp under väldigt trassliga förhållanden.
Mina föräldrar skilde sig när jag var ett år och jag har så klart inga minnen av dem när de var tillsammans.
Båda mina föräldrar hade problem med missbruk genom hela min uppväxt, med både alkohol och andra droger.
Uppväxten
Mina tidiga år när jag och min storasyster var små kantas av en hel del tunga minnen. Tex där vi ofta gräver i skåpen hemma efter något att äta då mamma sovit i flera dygn och vi kunde vara så hungriga.
Ibland tog vi småmynt som vi hittade och gick till “Lill-ICA” för att handla något att laga.
Andra gånger pantade vi burkar för att kunna handla något.
Jag är 4-5 år och min storasyster 8-9 år här.
Mamma bodde i Jordbro och kämpade på som brevbärare så länge hon var kapabel att arbeta och försökte att vara mamma efter bästa förmåga.
Många av mammas karlar passerar genom åren och titt som tätt fick jag nya syskon.
Hon gjorde vad hon kunde med små medel för mig och mina syskon.
Hennes egna demoner förföljde dock henne genom hela livet och hon flydde oftast vardagen med diverse substanser.
Pappa i sin tur bodde i Hökarängen (hos farmor och farfar) och senare i Farsta strand och han träffade jag i bästa fall varannan helg.
Dessa helger satt jag ofta och väntade på någon pub med resterna av en uppäten calzone framför mig. Väntade på att pappa skulle “bli klar” och vi kunde gå hem. Vi gick jämt och kollade Bajen i allt från fotboll, hockey till bandy.
Farsan och även jag var väldigt intresserade av historia så museer var ett stående inslag det med.
Dessa roliga aktiviteter grumlade länge mitt minne och gjorde att det var lättare att se bortom det andra mindre behagliga jag upplevde som barn. Som de flesta grabbar så idoliserade jag ändå min pappa.
Och frånvaron av en manlig förebild skulle leda in på nya vägar.
När man växer upp med missbrukande föräldrar så hittar man på sätt att dölja det för omvärlden.
Dels för att man vill “skydda” sina föräldrar och dels för att man skäms.
Man undviker att ta hem kompisar, man hittar på lögner kring varför man kanske inte kan följa med på skolutflykten som kostar pengar, pengar som jag inte hade.
Genom skolåren så fungerade jag hyfsat bra.
Jag har alltid haft väldigt lätt att lära mig saker och det räckte med att jag hängde med på lektioner för att jag skulle klara prov och senare betyg med gott resultat. Jag hade kompisar jag trivdes med och höll fasaden utåt, både medvetet och omedvetet. I perioder mådde jag sämre och skolkade mycket (typ större delen av åttan), men klarade skolgången bra ändå.
När tonåren väl kom så började konflikterna hemma också att öka.
Jag ifrågasätte båda mina föräldrar och bröt upp med min pappa under flera år.
Jag bor hos mamma och ofta så sticker jag ut och panik-springer av mig min ilska och frustration, eller kör pullups i dörr-listen ovanför rummet. Hos pappa spolar jag ner pappas sambos hasch-kakor i toaletten och hos mamma så häller jag ut hennes alkohol. Inget av detta var särskilt populärt på någon front och ledde såklart till mer konflikter.
I brist på förebilder hemma så söker jag svar och sammanhang och som många andra “socialgrupp 3” barn så finner jag det i fel sammanhang. Jag hänger med människor som även de saknar sammanhang och tillhörighet.
Vi krökar och hamnar i slagsmål nästan varje helg, och vuxenvärlden vänder ryggen eller blundar.
Min gymnasietid blir kortvarig och jag hoppar av redan på höstterminen. Jag börjar istället jobba som konditor-lärling vid 16 års ålder och flyttar hemifrån så fort jag hade råd. I samma veva börjar jag att träna på gym, något som så småningom kommer att förändra mitt liv till det bättre, men det vet jag inte då.
Tonåren och upp en bit upp över 20 års åldern kantas av ett eget stökigt leverne där jag är glad över att ha klarat livhanken. Många både kroppsliga men framförallt själsliga ärr kantar denna period av mitt liv.
Någonstans i det här så har gymträningen tagit en allt större plats och jag blir mer och mer avhållsam från alkohol och osunt leverne.
Fortfarande så lever jag med en offerkofta och nöjer mig med “att jag åtminstone gjort det bättre” än mina föräldrar (vilket var en jävligt lågt satt ribba)
Katalysatorn till min egna förändring drivs först av gymmet, jag märker att jag mår bättre ju mer jag tränar och pushar mig. Många är de gånger då jag pushar mig långt bortom vad som är fysiskt nyttigt men eftersom skallen blir lugn så då kör jag ändå vidare. Jag tränar till mig ett diskbråck i ländryggen och läkarna säger att jag inte kommer att kunna styrketräna mer (Tänk att man kunde ha så fel!) Jag utbildar mig till styrketräninginstruktör (som det så fint hette för drygt 25 år sedan) och med hjälp av mina nya kunskaper så fixar jag till kroppen min. Att nån gång börja arbeta med träning växer sig allt starkare inom mig. Den stora drömmen är att öppna ett eget gym, men det känns ganska avlägset vid denna tidpunkt.
När min äldsta lillebrors missbruk uppdagas och han är på väg in i tung kriminalitet så når jag ett vägskäl. Jag inser att jag måste göra en större själslig resa för min egna skull och för att kunna vara till hjälp för min bror samt de andra jag älskar och håller av.
Nya vägval
2005 går min pappa bort 55 år gammal. De sista åren för pappa kantades av tungt missbruk, ångest och misär.
2006 så slutar jag som konditor, vidareutbildar mig mer och börjar arbeta som personlig tränare.
På den här tiden så var PT något som “rika och kändisar” hade och det var ovanligt att man jobbade heltid med det. Jag kände från första dagen att det här vill jag verkligen göra och satsade på att jobba heltid från dag ett.
Jag ser om och om igen hur träning är en väsentlig del av pusslet för att människor ska må bra både fysiskt och psykiskt. (Detta gäller verkligen alla, man behöver inte ha upplevt det jag upplevt!)
Jag lär mig också att bättre hjälpa människor med att skaffa fler verktyg i sin verktygslåda för att må bra.
Enkla men egentligen självklara saker som att sova, äta bra, undvika helt eller minska på alkohol, vara snäll mot både sig själv och andra människor.
Träning fortsätter (och kommer alltid) att vara en vital del för min egna fysiska och psykiska hälsa, men mängden “pucko-träning” minskar med åren ( men inte helt, haha).
Jag lägger större vikt vid att utveckla mitt egna sinne och bearbeta de erfarenheter jag varit med om i livet.
Familj
2007 så träffar jag min själsfrände, min blivande fru, mamman till mina barn och min blivande gym-delägare Jamina.
Jaminas betydelse för min egna personliga utveckling går inte att överdriva. Hon kommer in i mitt liv med så mycket kärlek, så mycket hjärta, sån positivitet och framtidstro. Jag tänkte på riktigt att jag inte förtjänar det här och ville ännu mer bli en bättre människa.
Vi får vårat första barn 2009 och ett nytt kapitel i livet börjar.
2010 så förlorar jag min mamma, även hon 55år gammal. Precis som för pappa så kantas de sista åren av stora psykiska besvär och ett tungt missbruk.
Mina båda föräldrars bortgång driver på min egna jakt att göra det bästa av min tid på den här planeten
Vi får vårat andra barn 2011 och livet som förälder tar en ännu tydligare plats hos oss.
2011 tar jag mitt första steg mot min dröm och startar Gatti Training, först ut som en PT-studio ett stenkast från där vi finns idag. 2012 så tar Jamina steget att utbilda om sig och följa med in i företaget som coach även hon.
En plan för att öppna ett gym som hjälper människor på det sätt vi önskar växer fram det är “bara” lokalen och pengar som saknas. Vi jobbar på och växer sakta men säkert och vid årsskiftet 2015/2016 hittar vi lokalen vi letat efter. Kruxet är att Jamina är gravid med våran tredje son och är det verkligen rätt tidpunkt!?
Drömmen blir verklighet
Jamina pushar mig och stöttar mig att följa min dröm och i augusti 2016 så slår vi upp dörrarna till det som är Gatti Training idag.
I år är detta 9 år sedan och vägen har verkligen inte varit spikrak.
Men idag har vi ett litet “community” som vi är väldigt stolta över, ett ställe där människor möts, interagerar, stöttar och hjälper varandra till nya stordåd. Jag har fått se hur det vi gör förändrar och ibland räddar livet på människor.
Jag vet idag att precis alla människor behöver rörelse, bra mat, sömn, kärlek, närhet, gemenskap och en riktning i livet för att må bra. Du kan ljuga för dig själv och påstå att du inte behöver en eller flera av punkterna, men vi vet båda vem du ljuger för i så fall. Vi arbetar primärt med det fysiska men vi försöker att utbilda och inspirera till att utveckla de andra sidorna av hälsa med.
Vår mission
Vår mission är “att hjälpa människor att nå sin fulla potential så att de i sin tur kan påverka sin omgivning till bättre hälsa och en hållbar livsstil”. Vi ämnar att på sikt förändra livet för ett antal av människorna som bor eller verkar i Årsta/Enskede och Vantör , vilka är våra primära upptagningsområden.
Jag måste fortfarande arbeta med huvudet för att må bra på samma sätt som jag inte kan sluta med fysisk träning. Jag mår bra på alla sätt idag, men ärren försvinner aldrig helt. Både huvud och kropp är intimt sammankopplade för att vi ska kunna må bra på riktigt, det är inget snack om saken. Ju fler människor jag kan hjälpa att inse det desto bättre värld kan jag bidra till att skapa och det är därför jag gör det här.
Tack för att du tog dig tid att läsa hit, nån gång kanske jag skriver ner min historia “på riktigt”, men då behöver det nog bli en hel bok…
Lev väl och ta hand om dig och din omgivning!
Anders Gatti
